Olaman drabbar Hällestad...
En bloggartikel om min spelning igår kväll skulle kunna låta nånting sånt här:
Lyckad spelning i Hällestad
Jag satt hemma och förberedde låtlistan för kvällen när jag som vanligt insåg att jag hade suttit för länge. Efter en rekordsnabb inlastning av PA:t bar det iväg norröver. En sträcka som lagligen körs på c:a 15 minuter klarades av på c:a 10. Jag sparade flera hundra i uteblivna fartböter. Jag kan erkänna att rivstarten ut på Bergslagsvägen, för att komma före en timmerbil,var lite vågad men Opeln svarade fint på gasen och det är trots allt ganska fräckt med svarta spår efter en studsande framvagn. Väl framme bars Behringer 12:an och stativet upp till ett hörn som skulle bli scen för aftonen. Något svettig i ryggslutet kunde jag känna mig nöjd över att allt verkade vara i sin ordning. Trådlösa micken stod där och gav ett modernt skimmer runt IKEA-barstolen. Klockan var 1 minut i 18, och eftersom publiken skulle äta mat och ha det trevligt var min on-stage-time satt till kl 19.
Efter några väl valda hälsningsord var det dags för öppningslåten, "Har du kvar din röda cykel" av Classe Jansson. Den satt som en smäck och den varma applåden var precis vad jag behövde för att komma in i rätt stämning. Halvtimmen som följde varvades med svenska låtar av bl.a. Afzelius, Gärdestad, Ferlin och Dan Andersson. Kanske var stämningen som tätast under "Himlen är oskyldigt blå", då jag t.o.m. såg en tår trilla nerför en kind på en dam längst fram. Som avslutning levererades "Luffarens vaggsång" av Ingemar Olsson, och den skapade som vanligt en sympatisk och skön stämning. Efter sista applåden hördes en svag stämma från en gammal dam längst ner i hörnet. "Extranummer, tack!"
Man måste uppleva en kväll i Hällestads församlingshem för att förstå känslan. "Så vill jag bli" av nämnde Afzelius blev inramningen som skickade med åhörarna en varm och vemodig känsla till kaffet.
En lycklig och nöjd trubadur körde sedan i laglig fart hemåt i septemberkvällen. Kontakten som hade uppstått mellan spelman och publik ger mening åt livet!
Lyckad spelning i Hällestad
Jag satt hemma och förberedde låtlistan för kvällen när jag som vanligt insåg att jag hade suttit för länge. Efter en rekordsnabb inlastning av PA:t bar det iväg norröver. En sträcka som lagligen körs på c:a 15 minuter klarades av på c:a 10. Jag sparade flera hundra i uteblivna fartböter. Jag kan erkänna att rivstarten ut på Bergslagsvägen, för att komma före en timmerbil,var lite vågad men Opeln svarade fint på gasen och det är trots allt ganska fräckt med svarta spår efter en studsande framvagn. Väl framme bars Behringer 12:an och stativet upp till ett hörn som skulle bli scen för aftonen. Något svettig i ryggslutet kunde jag känna mig nöjd över att allt verkade vara i sin ordning. Trådlösa micken stod där och gav ett modernt skimmer runt IKEA-barstolen. Klockan var 1 minut i 18, och eftersom publiken skulle äta mat och ha det trevligt var min on-stage-time satt till kl 19.
Efter några väl valda hälsningsord var det dags för öppningslåten, "Har du kvar din röda cykel" av Classe Jansson. Den satt som en smäck och den varma applåden var precis vad jag behövde för att komma in i rätt stämning. Halvtimmen som följde varvades med svenska låtar av bl.a. Afzelius, Gärdestad, Ferlin och Dan Andersson. Kanske var stämningen som tätast under "Himlen är oskyldigt blå", då jag t.o.m. såg en tår trilla nerför en kind på en dam längst fram. Som avslutning levererades "Luffarens vaggsång" av Ingemar Olsson, och den skapade som vanligt en sympatisk och skön stämning. Efter sista applåden hördes en svag stämma från en gammal dam längst ner i hörnet. "Extranummer, tack!"
Man måste uppleva en kväll i Hällestads församlingshem för att förstå känslan. "Så vill jag bli" av nämnde Afzelius blev inramningen som skickade med åhörarna en varm och vemodig känsla till kaffet.
En lycklig och nöjd trubadur körde sedan i laglig fart hemåt i septemberkvällen. Kontakten som hade uppstått mellan spelman och publik ger mening åt livet!
Sol-aset.
Sol är skönt om man inte får den mitt i plytet hela förmiddagen samtidigt som man försöker stirra in i en dator och skriva viktiga jobbsaker. Jag kommer ha kroniskt kisningssyndrom inom kort om jag inte flyttar om IGEN på mitt kontorsmöblemang...
Lite skön...
Det är söndagskväll. Snart, mycket snart ska jag in i La-la-land och sen är det måndagsmorgon. Jag har i vanlig ordning varit på ett skönt rep med Ståpälsstjärnorna. Och så har jag ingen ångest inför jobbet i morrn. Tvärtom jag tycker det ska bli kul att åka till kontoret... Crazy för många men skönt för mej. Så nu loggar jag ut med en bra feeling i magen och säger godnatt!
Karaktär, komsi komsi.
Karaktär. Vilket tråkigt ord. Ändå är det en av de viktigaste sakerna i livet. Karaktär betyder tydligen att lära sig att göra saker som är bra för en, och hålla på under längre perioder med de bra sakerna. Ändå är det så svårt att få! Man pratar om att äta, sova och träna ordentligt så man mår bra. Jag satte upp ett mål efter semestern. Att sova före 22 på vardagskvällar. Det har lyckats en enda kväll på 4 veckor. Jag har upptäckt att jag mår skitbra av träning, ändå har jag inte rört en fena för att komma igång sen i maj. Visserligen hindrad av virusinfektioner tidvis, men ändå. Och att börja laga egen mat och ta med till jobbet. Glöm det. Har inte haft matlåda mer än högst 2 gånger sen semestern. Däremot har jag lyckats börja uppskatta ett bloss då och då. Jag har långsamt utarbetat en devis som jag håller lite väl hårt på. Det som gör mej glad är nyttigt för mig, i måttliga mängder. Tydligen är jag mer benägen att njuta än att plåga mig. Jag VET att jag har många hundra tusen medtänkare i detta fall. Men i morrn ska jag nog testa att ge mig ut i spåret för en första löprunda. Om det inte regnar. Vi får se. Klart är i alla fall att Luther hade använt mig som ett varnande exempel i sin katekes om vi hade känt varann. Hans röst hörs i bakhuvudet allt oftare så jag får nog ta mig i kragen och skaffa mej lite karaktär snart. Man ska HA den, inte VARA en. Men det är vi ju allihop. :)