Nya perspektiv!
Igår träffade jag en grupp människor från Argentina. De är här på ett utbytesprojekt och ska få uppleva det svenska samhället i stort och smått. Det är en livsdröm för flera av dessa människor att få resa ut till t.ex. Europa.
Vi besökte ett äventyrsbad i närheten och där kan man simma ut utomhus i en del av badet. Väl ute kan man ju typ rulla sig i snön och ha lite snöbollskrig. Eftersom det är de första gångerna som de här killarna och tjejerna får se snö, är det en enorm upplevelse. De kunde inte sluta skratta och skrika av glädje.
Jag hade ont på skinnet av snön och i magen av skratt efteråt.
Och tänkte på att jag hade gått och surat över att kopiatorn på jobbet inte funkade dagen innan.
Hmm. Jag undrar vem som har bäst liv. Glada människor från fattigare omständigheter eller sura kontorsslavar från ett "rikt" land.
Vi besökte ett äventyrsbad i närheten och där kan man simma ut utomhus i en del av badet. Väl ute kan man ju typ rulla sig i snön och ha lite snöbollskrig. Eftersom det är de första gångerna som de här killarna och tjejerna får se snö, är det en enorm upplevelse. De kunde inte sluta skratta och skrika av glädje.
Jag hade ont på skinnet av snön och i magen av skratt efteråt.
Och tänkte på att jag hade gått och surat över att kopiatorn på jobbet inte funkade dagen innan.
Hmm. Jag undrar vem som har bäst liv. Glada människor från fattigare omständigheter eller sura kontorsslavar från ett "rikt" land.
Stort, dyrt och fullbokat
Av någon anledning hamnade jag på en sajt som heter www.stockholmsfinest.com idag när jag satt och drack förmiddagskaffet. Där kan man hitta olika inneställen runt stureplan i Kungliga Huvudstaden. Och även titta på bilder av olika kända och okända innemänniskor. De är så inne, så hippa och så coola så man nästan tappar andan. Och så finns det ett motto på hemsidan, den valde jag att sätta som rubik pådetta inlägg. Men jag tröttnar efter 2 minuter. På alla blonda leenden och vältränade, stylade killar. Och är innerligt tacksam över att slippa leva det livet. Att alltid ha pressen att synas och att bli känd och beundrad. (Eller hatad, för det spelar ingen roll VARFÖR du är känd, det är själva kändisskapet i sig som är något värt i Sverige idag). Och så tänkte jag på min lilla by här hemma, där alla hälsar på alla, och där alla som vill får vara med när det är något kul på gång. Och där man känner igen varann. Där man kan sitta på en bänk med två-tre gamla gubbar och prata om ditt och datt en sommarkväll. Utan att behöva vara nån särskild. Helt ostylad. Eller bara ströva runt i skogen bakom huset och TÄNKA en stund.
För att citera en känd Stockholmspoet och sångare: "Jag är en lycklig man".
Ha en bra helg! //Ola
För att citera en känd Stockholmspoet och sångare: "Jag är en lycklig man".
Ha en bra helg! //Ola
Knäckt hopp
För ett tag sedan pratade jag med några av "gubbarna" ute i verksta'n på mitt jobb. Vi kom att diskutera rasism och fördomar om det som känns främmande. Vi pratade lite om att olika folkslag och grupper ofta får en stämpel där allaav liknande ursprung dras över samma kam. Jag hävdade att ordet "neger" är negativt laddat och att det känns fel att använda det för att beskriva en mörkhyad afrikan. Jag tycker bestämt att man kan bemöda sig om att ta reda på varifrån en person kommer och sedan använda nationaliteten för att beskriva personen, om man nu inte vet mer än just det.
En av gubbarna som är född på tidiga 50-talet framhärdade i uppfattningen att "neger" inte alls är fel att använda. Det fick han lära sig i skolan. På 60-talet. Jojo.
Nu har ju tiden gått och vi har kanske lärt oss något av historien och att människor är människor oavsett ursprung. Men man blir påmind om att så inte är fallet. Det är helt absurt vilka fördomar och rasistiska tankegångar som härskar hos många svenskar på 2000-talet. (Det ska sägas att några av mina kompisar ändå höll med i mitt resonemang och att man märker att det GÅR att påverka lite grann.)
När vi hade pratat länge och väl och jag började misströsta så sänkte jag garden lite och sa att "ja men då har vi ju utbytt tankar och nu går vi vidare", typ, så fälldes slutkommentaren av en man i 55-årsåldern. En kommentar som definitivt gav min positiva livssyn en knäck för den dagen.
Han tittade på mig en stund och sa på fullaste allvar: "Ja, men det är väl inte negrerna som är värst? Det är väl araberna?" Miljontals människor av kött och blod, med samma drömmar och behov som oss, dragna över en grovtandad generaliserande kam. Jag gick tyst iväg och tog en tröstande kopp kaffe.
Suck.
En av gubbarna som är född på tidiga 50-talet framhärdade i uppfattningen att "neger" inte alls är fel att använda. Det fick han lära sig i skolan. På 60-talet. Jojo.
Nu har ju tiden gått och vi har kanske lärt oss något av historien och att människor är människor oavsett ursprung. Men man blir påmind om att så inte är fallet. Det är helt absurt vilka fördomar och rasistiska tankegångar som härskar hos många svenskar på 2000-talet. (Det ska sägas att några av mina kompisar ändå höll med i mitt resonemang och att man märker att det GÅR att påverka lite grann.)
När vi hade pratat länge och väl och jag började misströsta så sänkte jag garden lite och sa att "ja men då har vi ju utbytt tankar och nu går vi vidare", typ, så fälldes slutkommentaren av en man i 55-årsåldern. En kommentar som definitivt gav min positiva livssyn en knäck för den dagen.
Han tittade på mig en stund och sa på fullaste allvar: "Ja, men det är väl inte negrerna som är värst? Det är väl araberna?" Miljontals människor av kött och blod, med samma drömmar och behov som oss, dragna över en grovtandad generaliserande kam. Jag gick tyst iväg och tog en tröstande kopp kaffe.
Suck.
Racerbilar
Jag vann ett bilrace igår. Topphastigheten var 376 km/h och jag kraschade flera gånger innan jag slutligen klarade kvaltiden och blev licensierad a-förare. Jag var helt slut efteråt och somnade som en stock. Tack till skaparna av PlayStation2 och världens bästa bilspel GranTurismo4.
Grannar och grus i trappen
Jag har grannar. Och då menar jag inte såna där som bor i huset bredvid som man hälsar på och umgås med när man själv vill. Jag har grannar som bor ovanför min tv-soffa, strax bredvid min säng och precis utanför dörren. Och de gör vad de kan för att jag ska veta att de finns där. Jag bor i hyreslägenhet helt enkelt.
De ovanför mig är De Gamla. Födda under eller precis efter 1:a världskriget. På den tiden var det andra värderingar som gällde angående arbete, dygnsrytm och seder i största allmänhet. Problemet är väl bara att de tycks ha stannat av någonstans mellan 40- och 50-talet. Med en livsstil som är nån sorts blandning av lika delar arbetarklass-lutheranism och gammal svensk "det-går-inte-för-sig" -mentalitet.
Exempel 1: Är klockan 06 så är den. Och då går det inte för sig att ligga och dra sig inte! Då ska man kliva upp och skena omkring och väcka grannen under, gärna dammsuga och tappa saker i golvet också. Vardag eller söndag spelar ingen roll.
Exempel 2: Är det två gruskorn i trapphuset, ja då ska sopborsten fram. Oavsett tidpunkt och oavsett om den som bor innanför dörren som man slår sopkvasten emot ligger och sover efter klockan 6 en lördagsmorgon.
För renlighet kommer näst efter gudomlighet, och det går minsann inte för sig att ha det grusigt o dant i trappan! I övrigt är dessa människor snälla och rara som folk är mest. Men jag känner mig som en alien som har mage att ha liite annan dygnsrytm, och kanske en gnutta mindre lutherskt tänkande.
De bredvid är snart gamla, fast det vill de inte på något sätt kännas vid. Det vill säga de är nyblivna pensionärer, PartyPensionärerna. Och de tycker att livet är bäst med en grogg i handen och högljudd dansbandsmusik i högtalarna. På lördagskvällen alltså. Och onsdagskvällen. Och fredagskvällen. Och nån gång emellanåt också på söndagskvällen. Hmm. Jag kör med hörselroppar modell soft, så det funkar ändå. Men det är klart att man kan bli aningen trött när Markoolio har skrålat "mera mål" för femtielfte gången. Och jag orkar inte ta striden med dom om att kanske tänka sig lite för efter klockan 23 på vardagarna och klockan 02 på helgerna. Vid 65 års ålder borde man ha kommit på det själv. Tjena.
Men vi hälsar glatt på varann när vi ses, ilskan och problemen finns bara i vår tysthet, i våra egna huvuden. Jag är född optimist, så det löser sig ju. När de ovanpå flyttar till hemmet, och partypensionärerna inte orkar längre. Och svenskarna är ju ett segt folk, så det kan ju dröja.
Sa jag att mitt hus ligger idylliskt på landsbygden, gamla arbetarlängor som är hur mysiga som helst? Man vill inte flytta! Jag får helt enkelt ta ett snack med dom. Kanske våga kommunicera! Det ska jag testa!
De ovanför mig är De Gamla. Födda under eller precis efter 1:a världskriget. På den tiden var det andra värderingar som gällde angående arbete, dygnsrytm och seder i största allmänhet. Problemet är väl bara att de tycks ha stannat av någonstans mellan 40- och 50-talet. Med en livsstil som är nån sorts blandning av lika delar arbetarklass-lutheranism och gammal svensk "det-går-inte-för-sig" -mentalitet.
Exempel 1: Är klockan 06 så är den. Och då går det inte för sig att ligga och dra sig inte! Då ska man kliva upp och skena omkring och väcka grannen under, gärna dammsuga och tappa saker i golvet också. Vardag eller söndag spelar ingen roll.
Exempel 2: Är det två gruskorn i trapphuset, ja då ska sopborsten fram. Oavsett tidpunkt och oavsett om den som bor innanför dörren som man slår sopkvasten emot ligger och sover efter klockan 6 en lördagsmorgon.
För renlighet kommer näst efter gudomlighet, och det går minsann inte för sig att ha det grusigt o dant i trappan! I övrigt är dessa människor snälla och rara som folk är mest. Men jag känner mig som en alien som har mage att ha liite annan dygnsrytm, och kanske en gnutta mindre lutherskt tänkande.
De bredvid är snart gamla, fast det vill de inte på något sätt kännas vid. Det vill säga de är nyblivna pensionärer, PartyPensionärerna. Och de tycker att livet är bäst med en grogg i handen och högljudd dansbandsmusik i högtalarna. På lördagskvällen alltså. Och onsdagskvällen. Och fredagskvällen. Och nån gång emellanåt också på söndagskvällen. Hmm. Jag kör med hörselroppar modell soft, så det funkar ändå. Men det är klart att man kan bli aningen trött när Markoolio har skrålat "mera mål" för femtielfte gången. Och jag orkar inte ta striden med dom om att kanske tänka sig lite för efter klockan 23 på vardagarna och klockan 02 på helgerna. Vid 65 års ålder borde man ha kommit på det själv. Tjena.
Men vi hälsar glatt på varann när vi ses, ilskan och problemen finns bara i vår tysthet, i våra egna huvuden. Jag är född optimist, så det löser sig ju. När de ovanpå flyttar till hemmet, och partypensionärerna inte orkar längre. Och svenskarna är ju ett segt folk, så det kan ju dröja.
Sa jag att mitt hus ligger idylliskt på landsbygden, gamla arbetarlängor som är hur mysiga som helst? Man vill inte flytta! Jag får helt enkelt ta ett snack med dom. Kanske våga kommunicera! Det ska jag testa!
Död åt kopiatorerna
Vi har en stor och fin kopiator/skrivare/fax/scanner på mitt jobb. Det var en jätteduktig försäljare här och levererade den förra året. Den kunde klara nästan ALLT, sa han. Jag tänkte att det är mer än vad jag kan.
Idag skulle jag på order av högre makter göra ett litet häfte på tre (3) sidor. Vi hade köpt fint gult papper och det skulle vara ett omslag av lite tjockare papper, sådär proffsigt och bra skulle det bli. Jag slängde in texten i layoutprogrammet och alltsåg ju helt ok ut. Iväg med utskriften till skrivaren i fråga. Det blev inte helt rätt från början så jag fick styra lite med layouten. Det gick också att fixa till. No problemos så långt.
Sagt och gjort, jag gick ut till skrivaren och tog upp jobbet igen, och tryckte in att jag ville ha ett iläggsblad var 3:e blad, omslaget alltså. Lägger i alla papper i sina fack och trycker "start". Då säger maskinen åt mej att lägga i papper. Som jag redan gjort. Så då gör jag om det. Start. "Lägg i papper". Igen. Start. Error.
(Nu stiger blodtrycket). Starta om. "Välj papperstyp". JAMEN DET HAR JAG JU REDAN GJORT!!! ...omstart... (tinningarna bultar). En smäll på aset och så gick jag därifrån.
Efter 3 liknande försök plus ett besök av en servicekille så sorterade jag manuellt. ihop prydliga högar av de olika papperssorterna, la dem i fack 2 och tryckte på "Start". Då sörplade den i sig papprena snällt och beskedligt, skrev allt på rätt sida och la de färdiga bladen i fina högar i utmatningen. Det var bara en rap som fattades. Sen vek jag de små häftena och nitade ihop dem. Klart!
Sensmoralen i berättelsen är lika modern som simpel: Maskiner är döda ting. Människan vinner ALLTID över maskinerna. Döda maskiner med konstiga gränssnitt är HELT värdelösa. Människohjärnan är oändligt mycket snabbare än ALLA maskiner i världen! Leve människan! Död åt kopiatorerna!
Idag skulle jag på order av högre makter göra ett litet häfte på tre (3) sidor. Vi hade köpt fint gult papper och det skulle vara ett omslag av lite tjockare papper, sådär proffsigt och bra skulle det bli. Jag slängde in texten i layoutprogrammet och alltsåg ju helt ok ut. Iväg med utskriften till skrivaren i fråga. Det blev inte helt rätt från början så jag fick styra lite med layouten. Det gick också att fixa till. No problemos så långt.
Sagt och gjort, jag gick ut till skrivaren och tog upp jobbet igen, och tryckte in att jag ville ha ett iläggsblad var 3:e blad, omslaget alltså. Lägger i alla papper i sina fack och trycker "start". Då säger maskinen åt mej att lägga i papper. Som jag redan gjort. Så då gör jag om det. Start. "Lägg i papper". Igen. Start. Error.
(Nu stiger blodtrycket). Starta om. "Välj papperstyp". JAMEN DET HAR JAG JU REDAN GJORT!!! ...omstart... (tinningarna bultar). En smäll på aset och så gick jag därifrån.
Efter 3 liknande försök plus ett besök av en servicekille så sorterade jag manuellt. ihop prydliga högar av de olika papperssorterna, la dem i fack 2 och tryckte på "Start". Då sörplade den i sig papprena snällt och beskedligt, skrev allt på rätt sida och la de färdiga bladen i fina högar i utmatningen. Det var bara en rap som fattades. Sen vek jag de små häftena och nitade ihop dem. Klart!
Sensmoralen i berättelsen är lika modern som simpel: Maskiner är döda ting. Människan vinner ALLTID över maskinerna. Döda maskiner med konstiga gränssnitt är HELT värdelösa. Människohjärnan är oändligt mycket snabbare än ALLA maskiner i världen! Leve människan! Död åt kopiatorerna!
Som en nykläckt fågelunge!
Jag vill bara meddela världen att jag tänker ge mig på ett försök till detta moderna sätt att finnas till.
Det känns lite som att komma ut ur ägget och in i en ny värld, jag är spänd och nervös. Men vänta bara, snart ska nog den här kycklingen lära sig att flyga också!