Olaman

När jag växte upp fick jag ofta höra att jag inte skulle prata med mat i munnen. Det är en bra regel, eftersom det blir svårt att höra vad nån säger om det ligger en potatis i vägen, och så ser det rätt osmakligt ut också. Men man överlever det.
Problemet nuförtiden är de som envisas med att prata OM maten i munnen hela tiden. Vad de äter, hur mycket och hur ofta. Hur mycket man FÅR äta om man har tränat, eller NÄR man får äta. Eller ännu värre, när nån ska förklara vilka näringsämnen som ingår i det han eller hon äter. Alltså jag skiter högaktningsfullt i att mina kotletter innehåller proteiner. Jag äter inte PROTEINER, jag äter mat! God mat som får mig att orka och må bra! Varierad, hederlig husmanskost. Och så rör jag på mig ett par gånger i veckan. Funkar alldeles utmärkt. Jag fattar inte hur man överlevde innan man visste att bröd innehöll kolhydrater. Och lärde sig att det är VANSINNIGT fettbildande. Eller att ris, pasta och potatis är uteslutet om man inte vill dö i förtid. Va?! Jag blir galen.
Jag drömmer om att få tillbringa en lunch utan att höra ett ord om mat. Bara äta i lugn och ro och prata om väder och vind. Detta kropps- och utseendefixerade samhälle gör mig så trött ibland. Jag minns en bra slogan från 80-talet som man kunde se på matreklam och annat. Den löd:
"Ät, drick och var glad!"
Alltså, ät varierad hemlagad mat. Drick vatten till maten. Rör på dig regelbundet. Så blir du glad!