Olaman

Som en vålnad från en annan värld gör jag ett s.k. "zombie-inlägg".
Jag vill bara tala om att nu har även Magnus Uggla slutat blogga.
/Olamannen

Jag läste en blogg idag.
Författaren upplyste mig om att hon var kall om händerna
och hade ett sår på knogen som aldrig vill läka.
En annan skrev att katten jamade.
Denna information fick mig att fatta ett beslut.
Jag ska inte blogga mer.
Jag är trött på all information om nya tapeter, tv-program som måste ses och
förkortningar av namn på personer som inte tål att nämnas.
Trött på att få en känsla av ensamhet när man inser att den som skriver
oftast inte har nån att prata med så den bloggar istället.
Det är ju liksom inte på riktigt!!! Öken!
Ut i livet och träffas istället. Ta på varann och prata på RIKTIGT!!!
Villni mej nåt så finns jag på 070-25x84x7.
Olaman bugar och går ut i kulissen åt höger.
Och ber om ursäkt om någon känner sig påhoppad av denna sorti.
(Inte personligt, bara trött på själva grejen.)

Olaman är tillbaks efter en skön semester.
Jag tänkte på idag hur mycket onödigt skräp som läggs ut på folks bloggar, typ min.
Jag ser två stora kategorier material läggas ut.
1: Vardagligt nonsens
2: Spännande liv o tankar.

De kan delas upp i två underkategorier.
U1: Bra skrivet
U2: Dåligt skrivet

Det sämsta som uppstår är en 1+U2. Det bästa fallet är en 2+U1. Är du med?
Det är mindre viktigt om en spännande, rolig eller intressant blogg är bra skriven. Men det är en fördel.
Det spelar heller ingen roll om en nonsensblogg är skriven på excellent svenska. Nonsens i alla fall.

Exempel på en typisk 1-a, vardagligt nonsens...:

"Vaknade sent. Ont i huvet. Gick upp. Ringde morsan. Katten hade skitit på mattan. Städade.
Bosse ringde. Var och handlade. Hade råont i skallen. Köpte falukorv. Kom hem.
Katten hade varit på mattan igen. Blir galen snart. Gjorde mat.
Oj nu är det Simpsons på TV måste gå Hej då."

Förstår ni vad jag menar? Vem bryr sig. Skriv gärna dagbok men helst i pappersform och förvara den i byrålådan, inte på www-plats! Det är så trist att man somnar.

Nä då läser jag hellre om spännande tankar, smaskiga berättelser om pinsamma situationer, eller om saker som ger mig en verklig känsla av att någon med ett faktiskt liv sitter bakom tangentbordet och delar med sig av sina erfarenheter.

För hur kul skulle det vara att höra om min dag?

"Kom tidigt. Tände på kontoret. Satte igång datorn. Slösurfade lite, hämtade kaffe. Kollegorna kom lite senare. Drack mer kaffe. Chefen gav mig jobb. Gjorde jobbet. Gick på lunch. Kom tillbaks. Drack kaffe. Spillde på ett papper. Blev arg. Kollade på klockan, ville gå hem. Varmt i rummet. Tråkiga jobb. Stängde av datorn. Gick hem."

Ge mig nåt RIKTIGT att läsa om!

När jag växte upp fick jag ofta höra att jag inte skulle prata med mat i munnen. Det är en bra regel, eftersom det blir svårt att höra vad nån säger om det ligger en potatis i vägen, och så ser det rätt osmakligt ut också. Men man överlever det.
Problemet nuförtiden är de som envisas med att prata OM maten i munnen hela tiden. Vad de äter, hur mycket och hur ofta. Hur mycket man FÅR äta om man har tränat, eller NÄR man får äta. Eller ännu värre, när nån ska förklara vilka näringsämnen som ingår i det han eller hon äter. Alltså jag skiter högaktningsfullt i att mina kotletter innehåller proteiner. Jag äter inte PROTEINER, jag äter mat! God mat som får mig att orka och må bra! Varierad, hederlig husmanskost. Och så rör jag på mig ett par gånger i veckan. Funkar alldeles utmärkt. Jag fattar inte hur man överlevde innan man visste att bröd innehöll kolhydrater. Och lärde sig att det är VANSINNIGT fettbildande. Eller att ris, pasta och potatis är uteslutet om man inte vill dö i förtid. Va?! Jag blir galen.
Jag drömmer om att få tillbringa en lunch utan att höra ett ord om mat. Bara äta i lugn och ro och prata om väder och vind. Detta kropps- och utseendefixerade samhälle gör mig så trött ibland. Jag minns en bra slogan från 80-talet som man kunde se på matreklam och annat. Den löd:
"Ät, drick och var glad!"
Alltså, ät varierad hemlagad mat. Drick vatten till maten. Rör på dig regelbundet. Så blir du glad!

Jag är en sån där person som skrattar åt ironisk humor. Ironi är när man säger eller gör något, och egentligen menar den totala motsatsen. Ju mer man överdriver, desto roligare. Ironi funkar dock endast om den eller de som hör eller ser det FATTAR att man menar motsatsen. Därför är minspel väldigt viktigt. Att himla med ögonen samtidigt som man tackar för att nån just stänkte ner en med vatten, är ett exempel.
I vilket fall, jag sitter ofta och fäller ironiska kommentarer om medtrafikanter för mig själv när jag kör bil.

Situation 1. Jag närmar mig en korsning eller rondell, och bilen som kommer från vänster blinkar inte och visar vart han/hon ska, och det blir farligt. Då blir kommentaren typ: "Jaha vi BLINKAR inte, nämen DET är ju onödigt. Jag är ju synsk, så det löser sig! Ha en trevlig dag käre medtrafikant!" Detta följs ofta av ett leende och en glad vinkning. Not.

Situation 2. Du har lite bråttom til jobbet, och hamnar givetvis efter Gösta, 71, som är på väg till "Konsum" för att köpa margarin på extrapris.Han tycker att 65 km/h är en bra fart på 90-vägen. Varpå ironikern genast kläcker ur sig: "Åh vad trevligt att någon är avstressad och fin en tisdagsmorgon som denna. Skönt att Gösta bestämmer farten åt mig, då slipper jag det själv."

Ja, du fattar säkert. Vad som har tagit mig rätt många år att fatta själv är att detta kan bli rätt påfrestande för omgivningen, man låter ju som en surgubbe och en besserwisser om man håller på som jag gör i bilen t.ex. Så jag funderar på att tona ner ironin och köra en mer rättfram stil. För ironi stänger också inne de verkliga känslorna. Så det kommer nog att skrikas och gapas mer på medtrafikanter i fortsättningen istället för lågmälda bitska kommentarer. Och heter du Gösta, är sådär en 70 bast och tycker om att stressa mig på morgnarna, lyd ett gott råd: Tanka med bensin istället för bromsolja nästa gång hos Göken!