Grannar och grus i trappen
Jag har grannar. Och då menar jag inte såna där som bor i huset bredvid som man hälsar på och umgås med när man själv vill. Jag har grannar som bor ovanför min tv-soffa, strax bredvid min säng och precis utanför dörren. Och de gör vad de kan för att jag ska veta att de finns där. Jag bor i hyreslägenhet helt enkelt.
De ovanför mig är De Gamla. Födda under eller precis efter 1:a världskriget. På den tiden var det andra värderingar som gällde angående arbete, dygnsrytm och seder i största allmänhet. Problemet är väl bara att de tycks ha stannat av någonstans mellan 40- och 50-talet. Med en livsstil som är nån sorts blandning av lika delar arbetarklass-lutheranism och gammal svensk "det-går-inte-för-sig" -mentalitet.
Exempel 1: Är klockan 06 så är den. Och då går det inte för sig att ligga och dra sig inte! Då ska man kliva upp och skena omkring och väcka grannen under, gärna dammsuga och tappa saker i golvet också. Vardag eller söndag spelar ingen roll.
Exempel 2: Är det två gruskorn i trapphuset, ja då ska sopborsten fram. Oavsett tidpunkt och oavsett om den som bor innanför dörren som man slår sopkvasten emot ligger och sover efter klockan 6 en lördagsmorgon.
För renlighet kommer näst efter gudomlighet, och det går minsann inte för sig att ha det grusigt o dant i trappan! I övrigt är dessa människor snälla och rara som folk är mest. Men jag känner mig som en alien som har mage att ha liite annan dygnsrytm, och kanske en gnutta mindre lutherskt tänkande.
De bredvid är snart gamla, fast det vill de inte på något sätt kännas vid. Det vill säga de är nyblivna pensionärer, PartyPensionärerna. Och de tycker att livet är bäst med en grogg i handen och högljudd dansbandsmusik i högtalarna. På lördagskvällen alltså. Och onsdagskvällen. Och fredagskvällen. Och nån gång emellanåt också på söndagskvällen. Hmm. Jag kör med hörselroppar modell soft, så det funkar ändå. Men det är klart att man kan bli aningen trött när Markoolio har skrålat "mera mål" för femtielfte gången. Och jag orkar inte ta striden med dom om att kanske tänka sig lite för efter klockan 23 på vardagarna och klockan 02 på helgerna. Vid 65 års ålder borde man ha kommit på det själv. Tjena.
Men vi hälsar glatt på varann när vi ses, ilskan och problemen finns bara i vår tysthet, i våra egna huvuden. Jag är född optimist, så det löser sig ju. När de ovanpå flyttar till hemmet, och partypensionärerna inte orkar längre. Och svenskarna är ju ett segt folk, så det kan ju dröja.
Sa jag att mitt hus ligger idylliskt på landsbygden, gamla arbetarlängor som är hur mysiga som helst? Man vill inte flytta! Jag får helt enkelt ta ett snack med dom. Kanske våga kommunicera! Det ska jag testa!
De ovanför mig är De Gamla. Födda under eller precis efter 1:a världskriget. På den tiden var det andra värderingar som gällde angående arbete, dygnsrytm och seder i största allmänhet. Problemet är väl bara att de tycks ha stannat av någonstans mellan 40- och 50-talet. Med en livsstil som är nån sorts blandning av lika delar arbetarklass-lutheranism och gammal svensk "det-går-inte-för-sig" -mentalitet.
Exempel 1: Är klockan 06 så är den. Och då går det inte för sig att ligga och dra sig inte! Då ska man kliva upp och skena omkring och väcka grannen under, gärna dammsuga och tappa saker i golvet också. Vardag eller söndag spelar ingen roll.
Exempel 2: Är det två gruskorn i trapphuset, ja då ska sopborsten fram. Oavsett tidpunkt och oavsett om den som bor innanför dörren som man slår sopkvasten emot ligger och sover efter klockan 6 en lördagsmorgon.
För renlighet kommer näst efter gudomlighet, och det går minsann inte för sig att ha det grusigt o dant i trappan! I övrigt är dessa människor snälla och rara som folk är mest. Men jag känner mig som en alien som har mage att ha liite annan dygnsrytm, och kanske en gnutta mindre lutherskt tänkande.
De bredvid är snart gamla, fast det vill de inte på något sätt kännas vid. Det vill säga de är nyblivna pensionärer, PartyPensionärerna. Och de tycker att livet är bäst med en grogg i handen och högljudd dansbandsmusik i högtalarna. På lördagskvällen alltså. Och onsdagskvällen. Och fredagskvällen. Och nån gång emellanåt också på söndagskvällen. Hmm. Jag kör med hörselroppar modell soft, så det funkar ändå. Men det är klart att man kan bli aningen trött när Markoolio har skrålat "mera mål" för femtielfte gången. Och jag orkar inte ta striden med dom om att kanske tänka sig lite för efter klockan 23 på vardagarna och klockan 02 på helgerna. Vid 65 års ålder borde man ha kommit på det själv. Tjena.
Men vi hälsar glatt på varann när vi ses, ilskan och problemen finns bara i vår tysthet, i våra egna huvuden. Jag är född optimist, så det löser sig ju. När de ovanpå flyttar till hemmet, och partypensionärerna inte orkar längre. Och svenskarna är ju ett segt folk, så det kan ju dröja.
Sa jag att mitt hus ligger idylliskt på landsbygden, gamla arbetarlängor som är hur mysiga som helst? Man vill inte flytta! Jag får helt enkelt ta ett snack med dom. Kanske våga kommunicera! Det ska jag testa!
Kommentarer
Trackback