Olaman

Sol är skönt om man inte får den mitt i plytet hela förmiddagen samtidigt som man försöker stirra in i en dator och skriva viktiga jobbsaker. Jag kommer ha kroniskt kisningssyndrom inom kort om jag inte flyttar om IGEN på mitt kontorsmöblemang...

Det är söndagskväll. Snart, mycket snart ska jag in i La-la-land och sen är det måndagsmorgon. Jag har  i vanlig ordning varit på ett skönt rep med Ståpälsstjärnorna. Och så har jag ingen ångest inför jobbet i morrn. Tvärtom jag tycker det ska bli kul att åka till kontoret...  Crazy för många men skönt för mej. Så nu loggar jag ut med en bra feeling i magen och säger godnatt!

"Jag är inte dum i huvet, jag har bara lite otur när jag tänker."

Fredag igen.
Vad är det för känsla som alltid infinner sig på den här veckodagen? Det är nån slags diffus glädje- eller trygghetskänsla. Precis som om veckodagen fredag eller lördag skulle vara tryggare eller bättre än nån annan? Jag undrar verkligen vad som gör att vi invaggas i den här myskänslan inför en helg. Kanske är det nåt som ligger kvar sen man var barn och fick vara ledig med hela familjen, för att man hade turen att växa upp i en trygg miljö där fredagsmys och lördagsfrukost fanns med? Jag älskar fortfarande lördagsfrukost. Eller är det bara vårt västerländska sätt att tänka, vår förmåga att hänga upp trygghet och välbefinnande på materiella saker. Välbekanta saker som hem, prylar och massmedia. Skulle vi ha fredagskänsla även om vi var fattiga, bodde i ett skjul utan radio, tv och internet? Troligtvis inte. Jag känner att detta blir en existensiell frågeställning som handlar om ytliga och verkliga värden. Det som verkligen borde ge oss trygghet är familj, vänsklap, sunda värderingar och osjälviskhet. Men tyvärr är det nog inte det som är grunden till den här pirrande och mycket trevliga känslan. Utan det är vetskapen om att jag kan gå hem till ett tryggt o varmt hem, lägga mig i min sköna soffa och vila, och senare laga nåt gott att äta, kanske ta något gott att dricka. Och titta på TV eller se nån film. Allt som sagt ytliga tryggheter. Men vi är ju formade att vara såhär. Nackdelen är att vi tror att vi är osårbara och odödliga, att vi ska ha det som vi har det nu för alltid. Jag har upplevt c:a 1800 fredagar i mitt liv och om allt går som det ska så har jag c:a 1500 kvar. Merparten av dem som en äldre människa. Jag menade inte att spoliera fredagen för nån, men gillar att tänka klart på en del grejer ibland... Har fortfarande känslan av -Fredag! i magen.

Ibland får jag en liten gnagande längtan efter att börja igen... Kanske? Vi får se! Finns vissa inspirerande faktorer just nu... =)

Jag har grannar. Och då menar jag inte såna där som bor i huset bredvid som man hälsar på och umgås med när man själv vill. Jag har grannar som bor ovanför min tv-soffa, strax bredvid min säng och precis utanför dörren. Och de gör vad de kan för att jag ska veta att de finns där. Jag bor i hyreslägenhet helt enkelt.
De ovanför mig är De Gamla. Födda under eller precis efter 1:a världskriget. På den tiden var det andra värderingar som gällde angående arbete, dygnsrytm och seder i största allmänhet. Problemet är väl bara att de tycks ha stannat av någonstans mellan 40- och 50-talet. Med en livsstil som är nån sorts blandning av lika delar arbetarklass-lutheranism och gammal svensk "det-går-inte-för-sig" -mentalitet.

Exempel 1: Är klockan 06 så är den. Och då går det inte för sig att ligga och dra sig inte!  Då ska man kliva upp och skena omkring och väcka grannen under, gärna dammsuga och tappa saker i golvet också. Vardag eller söndag spelar ingen roll.

Exempel 2: Är det två gruskorn i trapphuset, ja då ska sopborsten fram. Oavsett tidpunkt och oavsett om den som bor innanför dörren som man slår sopkvasten emot ligger och sover efter klockan 6 en lördagsmorgon.
För renlighet kommer näst efter gudomlighet, och det går minsann inte för sig att ha det grusigt o dant i trappan! I övrigt är dessa människor snälla och rara som folk är mest. Men jag känner mig som en alien som har mage att ha liite annan dygnsrytm, och kanske en gnutta mindre lutherskt tänkande.

De bredvid är snart gamla, fast det vill de inte på något sätt kännas vid. Det vill säga de är nyblivna pensionärer, PartyPensionärerna. Och de tycker att livet är bäst med en grogg i handen och högljudd dansbandsmusik i högtalarna. På lördagskvällen alltså. Och onsdagskvällen. Och fredagskvällen. Och nån gång emellanåt också på söndagskvällen. Hmm. Jag kör med hörselroppar modell soft, så det funkar ändå. Men det är klart att man kan bli aningen trött när Markoolio har skrålat "mera mål" för femtielfte gången. Och jag orkar inte ta striden med dom om att kanske tänka sig lite för efter klockan 23 på vardagarna och klockan 02 på helgerna. Vid 65 års ålder borde man ha kommit på det själv. Tjena.

Men vi hälsar glatt på varann när vi ses, ilskan och problemen finns bara i vår tysthet, i våra egna huvuden. Jag är född optimist, så det löser sig ju. När de ovanpå flyttar till hemmet, och partypensionärerna inte orkar längre. Och svenskarna är ju ett segt folk, så det kan ju dröja.

Sa jag att mitt hus ligger idylliskt på landsbygden, gamla arbetarlängor som är hur mysiga som helst?  Man vill inte flytta! Jag får helt enkelt ta ett snack med dom. Kanske våga kommunicera! Det ska jag testa!