Olaman

Jag satt och åt frukost vid TV:n när jag fick se ett inslag från Nord-Korea där en kvinnlig nyhetsuppläsare med hysterisk mörk röst rapporterade att man hade genomfört ett lyckat kärnvapenprov.
"Lyckat kärnvapenprov". Hmm. Där har ni en ironi som heter duga.
När jag sedan fick veta via en nättidning att hjärnan bakom testsprängningen, nämligen dårpippin i förra inlägget, den kortväxte herr Jong-il, tydligen har platådojor för att kompensera sin kroppslängd, ja då blev bilden komplett. Bilden av en mycket liten människa med mindervärdighetskomplex,
sjukligt maktbegär, patologiska aggressioner och kass självbild.
Jag vill inte att en sån människa ska bestämma 22 miljoner Nordkoreaners öde,
leva i abnormt överflöd och låta sina landsmän svälta ihjäl.
Jag vill inte heller att en sån person ska kunna avgöra min framtid,
eller hindra mig från att få leva, drömma och älska.
Hur kan hot och våld vara ett livsmål?
Hur sjukt är det inte att med våld tvinga ett helt folk att ljuga och säga "den Käre Ledaren"?
När man innerst inne vet att man förmodligen är hatad av alla man möter?
Jag skulle vilja veta vad denna förtvinade människospillra tänker när han blir ensam i nattens mörker.