Olaman

Jag sjöng på en begravning för några dagar sedan. Begravningen hölls för en ung kille från vår ort som omkom under roadracingträning. Hans tragiska bortgång fick mig att fundera över min egen död och det skrev jag om i ett tidigare inlägg. Några dagar senare fick jag frågan om jag kunde sjunga en Kent-låt på just den här begravningen. Det var fullsatt i kyrkan och där satt familjen, vännerna och jobbarkompisarna. Kanske upp emot 250 personer. Jag har sjungit på många begravningar, men detta var nog den sorgligaste. Och finaste. Jag tänkte på hur otroligt många människor den här människan hade känt och varit uppskattad och älskad av. Det kändes långt in i hjärtat, djupt under alla vardagliga och relativt oviktiga saker som faktiskt tar det mesta av ens tid. Jag tänkte på hur viktigt det är att ta vara på sin tid och bry sig om de man känner, tycker om, (och kanske tycker mindre om) och umgås med. Man är inte odödlig.
Utanför kyrkan var sommaren hjärtskärande vacker när alla sjöng "Den blomstertid nu kommer".
De här raderna är för Stefan, ett utdrag ur "FF", skrivna av Jocke Berg:

Vi räknar dagar, räknar år
En skymt av solen, doft av vår
Snart kommer regnet som en våg
Och sköljer bort allt som inte är musiken

Tellement loin de ce mond
(Så långt bort från den här världen)
...grâce á toi, á noveau je respire...

Jag kände dig inte Stefan, men du har berört mig djupt. 

                                                                                                                        -Ola