Olaman

Tack för en fantastisk konsert mysiga L!

Tack Landslaget! Ni är fantastiska. Jag struntar i alla som har analyserat och klagat, tyckt och besserwissrat i tv, radio och tidningar under er insats i Tyskland. Jag är stolt över er och tycker att ni kämpade väl. Visst kunde vissa storstjärnor ha varit lite mer alerta, men de och resten av laget gjorde säkert så gott de kunde.
Det är fascinerande hur mycket som skrivs och sägs om det här laget, som håller på med en sport som miljontals andra också gör, men de miljontals spelarna behöver ju aldrig stå till svars offentligt för att ha spelat fotboll. Spelat, det antyder att det är just ett spel, och det gör man för att ha roligt och för att tävla. Inte för att vara perfekt och ofelbar. Nu är ju fotboll en konstform som alla andra, och det ska inte glömmas bort hur skickliga dessa artister är. Jag förstår att fotboll engagerar djupt och att det inte bara är en lek för de inblandade, för att inte nämna pengarna och kommersialiseringen. Blodigt allvar, det fattar jag.

Men så slår det mig ibland att det egentligen bara är 11 killar eller tjejer som sparkar en läderboll till varann och försöker få in den i ett mål. En lek, helt uppenbart. Jag drar slutsatsen att fotboll är en hyllning till människans lekfullhet och vinnarinstinkt, vår förmåga att göra leken till dödligt allvar. Alla kan vara med, som spelare eller publik, på plats eller vid TV:n. Och som alltid ligger en stor del av fascinationen i att uppleva glädje och sorg, ilska och extas, tillsammans. I laget eller som publik. Det är något magiskt över detta fenomen vi kallar fotboll. Vi fick uppleva det i sommar tillsammans med våra blågula kämpar, som kommer igen. Nästa VM kanske blir det VM när vi når drömmen?
Allt kan hända. Bollen är rund. Fortsätt att drömma!

Jag sjöng på en begravning för några dagar sedan. Begravningen hölls för en ung kille från vår ort som omkom under roadracingträning. Hans tragiska bortgång fick mig att fundera över min egen död och det skrev jag om i ett tidigare inlägg. Några dagar senare fick jag frågan om jag kunde sjunga en Kent-låt på just den här begravningen. Det var fullsatt i kyrkan och där satt familjen, vännerna och jobbarkompisarna. Kanske upp emot 250 personer. Jag har sjungit på många begravningar, men detta var nog den sorgligaste. Och finaste. Jag tänkte på hur otroligt många människor den här människan hade känt och varit uppskattad och älskad av. Det kändes långt in i hjärtat, djupt under alla vardagliga och relativt oviktiga saker som faktiskt tar det mesta av ens tid. Jag tänkte på hur viktigt det är att ta vara på sin tid och bry sig om de man känner, tycker om, (och kanske tycker mindre om) och umgås med. Man är inte odödlig.
Utanför kyrkan var sommaren hjärtskärande vacker när alla sjöng "Den blomstertid nu kommer".
De här raderna är för Stefan, ett utdrag ur "FF", skrivna av Jocke Berg:

Vi räknar dagar, räknar år
En skymt av solen, doft av vår
Snart kommer regnet som en våg
Och sköljer bort allt som inte är musiken

Tellement loin de ce mond
(Så långt bort från den här världen)
...grâce á toi, á noveau je respire...

Jag kände dig inte Stefan, men du har berört mig djupt. 

                                                                                                                        -Ola