Olaman

Jag tittade på statistiken till min blogg och insåg att minst 3200 människor har läst den någon gång under året. Det är en ganska spännande känsla att veta att så många ändå har gjort sig besväret att läsa mina ord. Tack till alla er som tittar in här nån gång ibland. Jag ska bättra mig och börja skriva mer bara våran nyårsshow får gå i graven i helgen.
PS. Kan någon med samma erfarenhet tala om för mig varför man, när det sitter familj och vänner i publiken, tappar textrader som man annars rabblar i sömnen? Väldigt märklig reaktion tycker jag. En konstig, omedveten rampfeber kanske. Vore kul att höra vad ni tror, ni som har stått där nån gång, med ljuset i ansiktet och ska leverera en sång, inövad i ryggbenet. Trodde man. Så ser man sin älskling i publiken. Och så står man där. Skum grej.